Ett magsår, flera magsår
Magsår tycks heta samma sak oavsett om det är singular eller plural det rör sig om. Väldigt intressant. Det har jag faktiskt aldrig tänkt på innan. Men nu är det inte svenska vi ska ha här, utan psykologi. Nej, jag måste sluta upp med att vara en sådan tönt nu. Det håller inte i längden.
Åter till mina kära magsår. Jag antar att de flesta av er läsare tänkte på "klassiska" magsår, men så är det dessvärre inte i detta fall. Nej, när det kommer till mig är inget normalt. Otäcka sår på magen som gör otroligt ont är det som gäller här. De bidrar även till att trappor är en utmaning utan dess like, och att jag brukar skolans hiss ett antal gånger varje dag. Något som är så pinsamt att det knappt finns ord för det. Hur kul är det liksom att stå där som en liten mes och le när det kliver in någon som arbetar på skolan och tittar undrande på en!? Jag går ju varken på kryckor eller sitter i rullstol, och därför blir det en del frågor om varför jag befinner mig i hissen, då det egentligen bara är skolans personal och skadade som har tillgång till den.
Men då vill jag bara upplysa er om att jag faktiskt är skadad och har väldiga problem med att gå i trappor! Räknas bara skador om man har synliga hjälpmedel kanske!?
Nu känner jag att det är dags att byta ämne.
Dagen började med fyra timmars rörlig bild då jag mest höll mig på nedre plan, med tanke på att det ej finns någon hiss att frakta sig med om man vill komma upp till den salen. Men på grund av att vi skulle filma en hel del idag, spelade det inte någon större roll att jag ville hålla mig på lägre höjder. Det som stod på dagens schema var nämligen att spela in en informationsfilm, vilket gjorde att vi höll oss en hel del utomhus. Vi sysslade även med en del olagligheter innan det var dags att ta sig an trapporna. Jag kom i alla fall upp utan att avlida och vi satte igång med att redigera vår film, och när lektionen var över hade vi kommit så långt att vi nu nästan kan kalla oss klara. Det känns riktigt härligt. Allra helst om man tänker att vissa grupper inte ens har börjat att filma, och att de närmsta veckorna ska ägnas åt att skapa denna film. Eftersom vi är relativt klara redan nu, nämnde läraren något om en extrauppgift. Vissa hade väl kanske suckat över att behöva göra mer än övriga, men jag blev mest glad. I alla andra ämnen känns det som om jag ligger så långt efter att jag aldrig kommer att klara det, och då känns det skönt att i något ämne ligga så långt fram att man till och med får extrauppgifter. Det hade jag aldrig i min vildaste fantasi kunnat föreställa mig. Att miss långsam skulle få en extrauppgift på grund av snabbhet. Det är obegripligt. Jag tror allt att det beror på att jag är hög av alla värktabletter.
Efter rörlig bild-lektionen hade vi lunch, som mest bestod av stressande. Sedan var det dags för svenska. Där fick jag idag reda på att jag ska vara för mobbning. Det känns tämligen omöjligt. Men men, försöka går ju alltid. Fast jag vet redan nu att det är kört. Jag är verkligen sämst. Det är bara att vänta B-kursen ut på mitt IG i svenska. Jippie! Nej, nu ska vi tänka positivt. Man måste ju åtminstone försöka innan man ropar hej.
Efter svenskan hade jag en vanlig tisdag haft digitalt skapande, men tack vare att mina lärare för tillfället befinner sig i Istanbul var lektionen idag inställd. Så denna tisdag slutade jag runt halv två istället för klockan fyra.
Imorgon skulle egentligen dagen ha börjat med prov, men på grund av att jag är jag börjar den istället med en rätt så oväntad sovmorgon.
Nu står jag inte ut med att ligga i denna krampaktiga ställning mycket längre. Dessutom börjar detta inlägg att bli en aning långt. Värktabletter, dusch, plugg och sängen väntar nu.
På återseende. Puss & kram
Åter till mina kära magsår. Jag antar att de flesta av er läsare tänkte på "klassiska" magsår, men så är det dessvärre inte i detta fall. Nej, när det kommer till mig är inget normalt. Otäcka sår på magen som gör otroligt ont är det som gäller här. De bidrar även till att trappor är en utmaning utan dess like, och att jag brukar skolans hiss ett antal gånger varje dag. Något som är så pinsamt att det knappt finns ord för det. Hur kul är det liksom att stå där som en liten mes och le när det kliver in någon som arbetar på skolan och tittar undrande på en!? Jag går ju varken på kryckor eller sitter i rullstol, och därför blir det en del frågor om varför jag befinner mig i hissen, då det egentligen bara är skolans personal och skadade som har tillgång till den.
Men då vill jag bara upplysa er om att jag faktiskt är skadad och har väldiga problem med att gå i trappor! Räknas bara skador om man har synliga hjälpmedel kanske!?
Nu känner jag att det är dags att byta ämne.
Dagen började med fyra timmars rörlig bild då jag mest höll mig på nedre plan, med tanke på att det ej finns någon hiss att frakta sig med om man vill komma upp till den salen. Men på grund av att vi skulle filma en hel del idag, spelade det inte någon större roll att jag ville hålla mig på lägre höjder. Det som stod på dagens schema var nämligen att spela in en informationsfilm, vilket gjorde att vi höll oss en hel del utomhus. Vi sysslade även med en del olagligheter innan det var dags att ta sig an trapporna. Jag kom i alla fall upp utan att avlida och vi satte igång med att redigera vår film, och när lektionen var över hade vi kommit så långt att vi nu nästan kan kalla oss klara. Det känns riktigt härligt. Allra helst om man tänker att vissa grupper inte ens har börjat att filma, och att de närmsta veckorna ska ägnas åt att skapa denna film. Eftersom vi är relativt klara redan nu, nämnde läraren något om en extrauppgift. Vissa hade väl kanske suckat över att behöva göra mer än övriga, men jag blev mest glad. I alla andra ämnen känns det som om jag ligger så långt efter att jag aldrig kommer att klara det, och då känns det skönt att i något ämne ligga så långt fram att man till och med får extrauppgifter. Det hade jag aldrig i min vildaste fantasi kunnat föreställa mig. Att miss långsam skulle få en extrauppgift på grund av snabbhet. Det är obegripligt. Jag tror allt att det beror på att jag är hög av alla värktabletter.
Efter rörlig bild-lektionen hade vi lunch, som mest bestod av stressande. Sedan var det dags för svenska. Där fick jag idag reda på att jag ska vara för mobbning. Det känns tämligen omöjligt. Men men, försöka går ju alltid. Fast jag vet redan nu att det är kört. Jag är verkligen sämst. Det är bara att vänta B-kursen ut på mitt IG i svenska. Jippie! Nej, nu ska vi tänka positivt. Man måste ju åtminstone försöka innan man ropar hej.
Efter svenskan hade jag en vanlig tisdag haft digitalt skapande, men tack vare att mina lärare för tillfället befinner sig i Istanbul var lektionen idag inställd. Så denna tisdag slutade jag runt halv två istället för klockan fyra.
Imorgon skulle egentligen dagen ha börjat med prov, men på grund av att jag är jag börjar den istället med en rätt så oväntad sovmorgon.
Nu står jag inte ut med att ligga i denna krampaktiga ställning mycket längre. Dessutom börjar detta inlägg att bli en aning långt. Värktabletter, dusch, plugg och sängen väntar nu.
På återseende. Puss & kram
Kommentarer
Trackback
